Jag har en vän som värderar sin barndom väldigt högt, vilket fick mig att börja tänka på min och dess betydelse för mig. I mina öron får han sin att låta helig. Den heliga barndomen: tiden utan problem och bekymmer. Jag kan hålla med, till viss del. Eftersom jag tror på att barn har en positiv energi som inte vuxna har. Ju skrykligare desto mer fokus på andras åsikter än strävan efter det som gör en glad, om en tillåter det så att säga. Frågan är vad som gav oss energi till att vara optimistiska mer frekvent som barn? Eller rättare sagt: känna livsglädje. I mitt fall kommer jag att tänka på en unik period i min barndom - när jag var 12 år. Mitt liv hade kommit till en vändpunkt och åren därpå kände jag mig levande.

 

Året var 2007 då allt började.

På ön där min farfar bodde hade grannarna anordnat en vårfest; ett stort knytkalas följt av lekar och musik framåt kvällen, och vi var inbjudna. Det var första året då jag och min bror var med som vi träffade en pojke, några år äldre men inte mycket. Han var trevlig och bjöd oss på klubbor som färgade av sig på tungan. Innan vi visste ordet av det så var han en god vän till oss. Åren gick och vi umgicks när vi kunde. På grund av några mils avstånd från hans hem till vårat så var det inte ofta; mest under sommarloven. Vi cyklade på instinktiva äventyr till hagar med får och kossor i. De sommarkvällar då myggen höll sig borta gick vi ut och spelade King på asfalten. Jag minns låtarna vi lyssnade på och hur jag önskade att vi skulle fortsätta umgås på samma sätt varje sommar. När vi inte hoppade studsmatta, åkte båt eller badade i älven så satt vi inne och spelade tv-spel, samt åt mera klubbor. Även när vi var inomhus kändes tiden välspenderad, det var som att inget kunde mäta sig med den vänskapen vi hade och jag fick en känsla som jag inte fått på länge. Känslan att jag gjorde mer än att bara existera; jag levde.

 

Vi umgås inte längre, men min önskan finns fortfarande kvar. Många stunder under den här tiden reflekterar hur jag spenderade min (ännu tidigare) barndom - även tiden då jag hade mest positiv energi i mig. Så, vad gav mig energi till att känna livsglädje mer frekvent som barn? Jag vet inte - men det kan ha varit hur vi bekymmerslöst klev barfota ut på nyklippt gräs vars lukt uppmärksammade en om att sommaren var där och en avslappnande känsla trängde in i ens själ. Utan en enstaka plan lät vi vinden styra dan, möjligtvis till en handel där glass till var och en fanns kvar. Våra problem kanske inte försvann men tiden tickade för fort fram. Spår vart vi vandrat fanns på marken, likaså under våra nakna fötter som gått in sig i naturens nyanser. En glädje och en längtan spred sig i mitt brinnande hjärta. 

 

Som att titta i en spegel umgicks vi med varann och inte våra telefoner, en liten detalj som gjorde min barndom så mycket bättre. Att gå tillbaka till det som i grund och botten definerar vem jag är fick mig inse vad som ofta gav mig energi till att känna livsglädje som barn och att det har samma påverkan på mig än idag, vilket gör mig glad.

 

Vilken väg går ni för att finna vad ni finner livsglädje i ?¿?